Först och främst, tack för alla urgulliga kommentarer. Men jag kan helt ärligt säga att jag mår hur bra som helst. Visst, det har gått en dag och jag saknar honom så jag tror att jag skulle kunna spricka. Men jag tänker positivt; one day down, 364 days to go :P Förhoppningsvis dröjer det väl inte så länge dock. Men jag kan helt ärligt säga att jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt som jag gjort i helgen:
Lördag: Tårar, middag, tårar, promenad, mys på skolgården med hans vänner, resfeber, tårar
Natten till söndag: Konstanta tårar
Söndag: Tårar, flygplatsen, tårar, farväl, panikattack
Väl hemma svimmade jag utanför dörren och låg sedan där för mig själv i en timma innan jag kunde resa mig.

Men jag livnär på det sista vi sa till varandra, på mailen, på bilderna och på smset jag fick av hans mamma imorse då jag vaknade. Min ursöta bästis Sandra kom även hit till mig igår och vi hade så sjukt roligt!

Det här känns så sjukt bra! Så nu blickar vi framåt, och jag har bestämt mig för att ha kvar bloggen.