Som jag skrev imorse så har jag fruktat den här dagen, och det var så mycket svårare än jag trodde att det skulle vara. Jag har försökt intala mig själv att det var bäst såhär, men det finns så mycket som har förblivit osagt, saker jag önskat att jag fick säga till honom... om vilket inflytande han har haft på mitt liv, hur han har varit delaktig till hur jag har utvecklats till den jag är idag. Det går inte att förklara vilka panik känslor som strömmade igenom mig när vi skulle säga hej då en sista gång och Cornelia säger:
"hej då morfar"
Jag gick därför tillbaka då gravplatsen stod tom för att få säga de saker jag ville ha sagt, och det var den mest befriande känsla jag någonsin haft. Känslorna jag kännt idag har varit helt obeskrivliga. Jag har kännt mig arg, ledsen, panikslagen och tom... men samtidigt har det varit en dag fylld av glädje, lycka och gemenskap för min del. Min morfar går inte att beskriva med ord, han måste upplevas. Och jag är otroligt tacksam över att jag har fått vara en del av hans liv, och att han har haft inverkan på mitt. Jag älskar dig, minnet av dig kommer alltid bestå <3

Tack för allt stöd! Utan er hade jag inte klarat mig. Speciellt tack till mina syskon, jag älskar er över allt annat <3

   
   
                              Några av barnen och barnbarnen
   
                            Min ros från mig till dig <3
   
   
                                          Mongo ;P
   
   
    
                    "Sov gott världens bästa morfar/farfar  //barnbarnen"