Min morfar har varit sjuk under en lång tid nu, och tanken på att han legat och lidit såpass länge har varit en börda för mig och har hela tiden funnits i mitt bakhuvud. Därför är det en viss lättnad för mig att han inte behöver lida längre, men saknaden jag känner är olidlig och jag kan inte hålla tillbaka mina tårar... Men det ser jag som någonitng positivt, det visar hur stor min kärlek är för honom. Jag vet att många av er inte anser detta som speciellt stort, men jag tror att det beror helt på vad man har haft för relation till sina mor- och farföräldrar. Min morfar var den starkaste, underbaraste och mest förstående man man kan tänka sig. Jag kommer aldrig glömma när vi var små, och han alltid insisterade på att han skulle tvätta mina och cornelias fötter... med sina lena och varma händer. När jag därför fick se honom en sista gång igårkväll för att ta farväl och jag tog hans händer så var de inte längre de varma stora händerna som så många gånger tvättat mina fötter. Men vilken lättnad att se att hans lidande upphört, jag kommer tänka tillbaka på min morfar som den starka, roliga och mysiga man han var, full med kärlek. Att tänka tillbaka på honom som den svaga mannen han var i slutet, att han inte orkade andas mer än 3-4 gånger i minuten, att han inte orkade prata eller ens röra sin kropp själv. Jag vill inte förtränga minnena av dig, och jag vill inte fylla tomrummet i mitt hjärta.. jag vill alltid minnas dig. Du har berört så många människors hjärtan och du är älskad. Dina 5 barn, och dina 19 barnbarn kommer alltid minnas dig. Jag älskar dig, och jag saknar dig <3 Men jag vet att du nu befinner dig på en plats där du inte längre behöver lida av smärtan, din tid på jorden är över, men minnet av dig kommer alltid att finnas kvar i våra hjärtan <3 Mina barn och barnbarn kommer att få höra om hur vilken storsint och betydelsefull man du var.