En torsdag i september för 4 år sedan hade vi vår sista träning inför en kommande tävling.. det var under tiden då jag tränade i Kennedy. Pga att många i laget var sjuka hade vi nätt och jämt tillräckligt med personer som var tillräckligt "duktiga" för att laget skulle kunna ställa upp i tävlingen. Jag hade min placering längst bak på både matta och trampett. Men jag kunde aldrig riktigt få till min sträckvolt med helskruv.. och utmattad och dum som jag var tjötade jag på Michaela att jag inte skulle sluta förän jag fick den helt perfekt. Så hon gav mig en sista chans. Jag springer, hoppar, gör en helskruv men hamnar på sniskan och faller rätt på min axel. Jag reser mig upp och kan inte röra min arm, den hänger där likt ett spagettistrå. Jag känner ingen smärta utan börjar gå tillbaka till andra sidan rummet för att få köra varvet ännu en gång. Men Michaela ser att jag inte riktigt ser helt okej ut, jag blir likblek i ansiktet och människorna i min omgivning tvingar mig att sätta mig ner. Jag säger till Michaela att jag tror att jag har dragit armen ur led, och frågar henne vad jag ska göra. Hon är i chocktillstånd så istället ringer jag min mamma för att fråga om råd (som ni förstår vid det här laget så är min smärtgräns ganska hög :P). När jag lagt på luren reser jag mig upp och går mot vad jag trodde var dörren, men istället går jag rätt in i väggen och faller sedan till marken. Dock kände jag av redan innan att jag skulle svimma, därför hann jag vrida mig så att jag inte skulle ramla på armen som var skadad. Jag vaknar till bara några sekunder efteråt av att ca 40 ögon tittar ner på mig och försöker bära upp mig. Jag reser mig dock själv och går ut och sätter mig i bilen. Jag blir skjutsad till Östra sjukhuset, och med tanke på att min tränare hade ringt i förtid och sagt att vi var påväg blev jag direkt lagd på en brits när vi kom fram. Och det var först nu som jag kände smärta, sekunden då jag var tvungen att räta ut axeln, och smärtan var olidlig! Axeln hade nu svullnat upp och fått en gröngulaktig nyans... vilket inte fick mig att känna mig bättre till mods. Dock grät jag inte, utan första tåren föll när läkaren hade konstaterat att jag inte hade dragit axeln ur led, utan att det faktiskt var bruten och att jag därför inte skulle vara kapabel till att träna på ett bra tag! Då, då började jag grina kan jag lova :P Jag kom in till sjukuset vid klockan halv 10 på kvällen, och redan samma natt opererades jag och fick en 3 dm lång spik inkörd i armen som skulle hålla "axeln på plats.

Hur som helst, varför berättar jag detta för er? Jo för att troligtvis kommer jag behöva ytterligare en operation. Jag har nämligen inte full rörlighet i axeln, jag har ont i den om den utsätts för tunga vikter eller annorlunda rörelser, vilket den gör ofta då jag tränar. Dock har jag inte accepterat det riktigt och därför inte sagt någonting förän nu. Så min mamma ringde en axelspecialist idag och fick svaret att risken finns att jag måste gå igenom ytterligare en operation. Men jag har suttit och funderar över detta ett tag nu och har dragit slutsatsen att jag inte kan opereras innan studenten! Då kommer jag inte kunna nå upp till mina mål i de fysiska ämnena, vilket är otroligt viktig för mig :P Så därför kommer jag inte att gå med på det förän om ett år... eller i alla fall efter sommarn, för annars kommer jag ju inte kunna bada! Just nu är jag så jävla förbannad och jag känner fan bara för att slå någon. Varför kunde jag inte bara ansträngt mig mer hos sjukgymnasten och lyssnat på henne då hon sa att jag inte riktigt var redo för att sluta komma till regelbundet. Eller varför kunde jag inte bara göra de övningar med det där hemska gummibandet som jag blev tillsagd att göra, jo för att Olivia Eriksson är så fruktansvärt envis och ger aldrig upp förän hon fått sin vilja igenom... faaan!
    
        Här ser man klart och tydligt hur min högra arm inte alls är där den ska...